När det allmänna, det vill säga samhället, behöver investera i infrastruktur så som vägar, vatten- och avloppsledningar, kommunikationsnät etc. behöver allt som oftast mark tas i anspråk för ändamålet. All mark inom Sverige är indelad i fastigheter eller samfälligheter och bägge typerna har ett ägande knutet till sig. Ägaren kan vara enskilda personer, juridiska personer, fastigheter (beträffande samfälligheter) etc. I fortsättningen benämns mark som fastigheter, även om det ibland handlar om samfälligheter.
Fastigheter är till sin natur en begränsad tillgång. Det finns bara en viss fastighet på ett visst läge. Man kan inte flytta sin fastighet från en plats till en annan, utan den är stationär.
Att mark behöver tas i anspråk innebär att enskilda ägare kan tvingas avstå mark/utrymme från/på sin fastighet. Inte alltid är den enskilde fastighetsägaren överens med de allmänna infrastruktursatsningarna varför ett frivilligt avtal inte alltid kan träffas. Genom Expropriationslagen (ExL) har det allmänna, och i vissa fall enskilda aktörer, rätt att tvångsvis anskaffa sig mark.
ExL:s andra kapitel anger för vilka ändamål som mark får tas i anspråk för genom expropriation. Utöver ändamålen angivna i kapitlet finns även i annan lagstiftning möjligheter till ianspråktagande. Inom byggnadslagstiftningen finns plan- och bygglagen (PBL) som även figurerar vid infrastrukturintrång. Väglagen (VägL), Lagen om byggande av järnväg (LBJV), Ledningsrättslagen (LL) och Anläggningslagen (AL) är andra lagar vilka möjliggör intrång för infrastruktur. Vid sidan av dessa finns även lagstiftning kring utnyttjande av naturresurser: Miljöbalken (MB), Lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV), Minerallagen och lagen om vissa torvfyndigheter, samt skydds- och bevarandelagstiftning: MB, Skogsvårdslagen (SkogL), Kulturmiljölagen (KML) och PBL.
Gemensamt för lagstiftningen som ger det allmänna rätt att inskränka äganderätten för de enskilda är att de hänvisar till ExL:s regler beträffande ersättning. Fjärde kapitlet ExL anger hur ersättning ska beräknas och betalas till berörda parter. Kortfattat ska ersättningen bestämmas till den marknadsvärdeminskning som en fastighet åsamkas med anledning av expropriationsföretaget inklusive ett påslag om 25 %.
ExL, och annan lagstiftning gällande tvångsinlösen, är lagar/regler som funnits i en eller annan form en längre tid i svensk rätt. Nu gällande ExL ändrades i större omfattning 1972 enligt proposition 1971:122. Även markreglerande lagar som AL, VägL och LL med flera tillkom under samma tid. I början på 1970-talet, tidpunkten för dessa lagars tillkomst, var det generellt så att det offentliga gjorde samhälleliga infrastrukturinvesteringar. Det vill säga det var stat eller kommun som vad ”entreprenör”. Med tidens gång har avregleringar och privatiseringar på den offentliga marknaden genomförts varför marknaden för offentliga investeringar gått från mer allmänt till privat. Vägrätten enligt Väglagen är fortfarande en statlig eller kommunal angelägenhet vad gäller marklösenfrågor. Själva anläggandet bedrivs ofta av en privat aktör, i form av entreprenad, enligt gällande upphandlingsregler.
Den lagstiftning som till högsta grad börjat användas av privata aktörer på grund av att marknaden konkurrensutsatts är ledningsrättslagen. Lagen tillkom, som tidigare nämnts, vid en tid då det främst var statliga bolag eller kommuner som behövde tillförskansa sig mark för anläggande av ledningar. Sedan dess har anläggandet mer gått till privata bolag som till exempel Telia Sonera, E.ON, Bredbandsbolaget m.fl. Även kommunalt ägda bolag figurerar på marknaden för allmänna ledningar, så som Sydvatten, VA-Syd, Kraftringen, Norrvatten för att nämnda några av de stora aktörerna där flera kommuner ingår. Det är även vanligt att enskilda kommuner knyter sina ledningar till olika kommunala bolag, separerade utifrån sina ändamål till exempel kommunalt bolag för vatten- och avloppsledningar, bredband/fiber etc. Enligt kommunallag (1991:900) 8 kap. 3c § framgår att kommunala bolag inte får bedrivas med vinstintresse utan ska vara självfinansierande. Dock finns undantag från denna princip. Kommunala energibolag ska ha samma marknadsmässiga avkastningskrav som den privata vinstdrivande företaget.
Utvecklingen av informationstekniken ställer framförallt höga krav på en utveckling av stabila och snabba telekommunikationsnät. Att utveckling av telekommunikation är viktig fastslogs av EU då parlamentet antog fem direktiv med syftet att modernisera medlemsländernas lagstiftning (Direktiv 2002/21/EG m.fl. antogs 2002 av Europaparlamentet och Europarådet). Enligt direktiven ska medlemsländerna bl.a. säkerställa att de nationella regleringsmyndigheter som hanterar frågor enligt direktiven jobbar för att främja konkurrens, den nationella marknadens utveckling samt de intressen som EU-medborgare har.
Att förbättra hastigheten och öka kvaliteten vid överföring av data var huvudsyftena med att utveckla kapaciteten för telekommunikationsnätet. Ett led för att uppnå dessa syften genomfördes i Sverige genom att ändra ledningsrättslagen. Genom lagändringen gavs möjlighet att upplåta ledningsrätt för andra anordningar än ledningar vilka fordras för elektroniska kommunikationsnät samt att ledningshavare kan ges rätt att upplåta till annan rätt att dra fram och nyttja ledningar i redan upplåta utrymmen, s.k. andrahandsupplåtelse (andrahandsupplåtelse är möjligt enligt 11a § LL, prop. 2003/04:136).
De privata aktörernas intåg på marknaden för allmänna ledningar, den tekniska utvecklingen och beslutade direktiv från EU, har inneburit att en debatt kring ersättningsnivåerna och förfarandet väckts. Stora intresseorganisationer som exempelvis LRF verkar för att ändringar av ersättningsbestämmelserna ska genomföras angående ledningsrätt. HD meddelade i ett avgörande från 2008 om hur ersättning för ett antal s.k. masttomter skulle bestämmas enligt LL:s bestämmelser. I avgörandet bestämdes ersättningar som många ansåg märkbart låga med hänsyn till vad ersättningarna tidigare legat på vid frivilliga överenskommelser. Med bakgrunden av den samhällsutveckling som skett där antalet tvångsförfoganden över mark som genomförs av privata aktörer som bedriver verksamheter med vinstsyfte har ökat beslutade regeringen i mars 2011 att tillsätta en särskild utredare för att utreda och föreslå en ny ordning för vinstfördelning vid expropriation och andra liknande tvångsförfaranden för kommersiella syften. Vinstfördelningsutredningen, vilket utredningen kom att kallas, överlämnade sitt betänkande i oktober 2012 - Högre ersättning vid mastupplåtelser (SOU 2012:61). Utredningen har dock inte lett till någon lagändring, utan expropriationslagens bestämmelser gäller fortsättningsvis för samtliga upplåtelser enligt LL.
Med anledning av samhällets utveckling vad gäller privata aktörer på tidigare offentlig marknad finansierad av det allmänna föreligger ett vetenskapligt värde att titta närmare på gällande ersättningsprincip, eventuell vinstdelning etc.
Har man frågor/kommentarer är man välkommen att kontakta mig, eller spana in min sida på Fastighetsvetenskapsavdelningen vid Lunds tekniska högskola.