Under gårdagens, nästan dagligen återkommande, tid framför Netflix och ett avsnitt av den eminenta serien Breaking Bad började några funderingar. Under avsnittet kom Walter White att tala om minnen. Minnen som kommer åter när man känner lukten, eller smaken, av något - episodiskt minne.
När jag hör rollfiguren förklara vad som frambringar dessa episodiska minnen började jag fundera lite kring just kopplingen till smak och mig själv. Jag blev fullskalig vegetarian 2003 och har sedan dess inte ätit kött eller fisk (jag tuggade på en flottig ostburgare, vilken jag senare spottade ut efter ha känt det seniga utan att svälja, i Newcastle 2005 då jag fick fel vid beställningen. Samt att jag eventuellt råkade svälja lite fläsk/bacon eller vad det var man hade lagt i salladen på salladsbordet på Kolmårdens djurparks hotell). Fram till 2003 åt jag således kött, alltså 18 år av köttätande.
Det jag kom att fundera på, finns det en mängd latenta minnen i huvudet på mig? Minnen som bara kan komma fram genom att jag får smaka något som liknar något av min mors matlagning? Eller något annat särskilt jag åt en viss tidpunkt i min ungdom på någon av våra resor i husvagnen eller annorstädes? Kan man i sådan fall locka fram dessa minnen på konstgjord, icke genom köttintag, väg?
Kanske räcker det att enbar känna lukten av något som liknar det jag åt under min första arton år? Hittade en liten artikel i ämnet här. Där behandlas främst hur lukt kan hjälpa oss minnas, men även smaker ska enligt Walter White, besitta samma egenskaper.
Med dessa redovisade tankegångar, samt ytterligare bevis på att det mest är trams här, sätter jag igång ett nytt avsnitt av Breaking Bad och tar kväll.