Så kom den, första punkteringen på racern. Det tog drygt 200 mil innan jag själv fick stå skamsen längs med cykelbanan, promenerande endast iförd strumplästen med punkterat bakdäck. Som tur var hade åskskurarna tidigare under dagen dragit förbi, solen sken och det var egentligen ingen större olycka. Synd var att jag låg på i ett bra tempo, vind i ryggen, formligen flög fram och det kändes som det kunde bli rekordfart. Men tji fick jag.
Efter en kvarts promenad och funderande kring om det finns någon cykelreparatör i Arlöv (jag hade slang med mig, men ingen pump), stannade en vänlig själ och tillika cykelpendlarkamrat till: "Jag har slang om du behöver? Jag känner igen det där". Slang svarade jag att jag minsann hade, men saknade pump, vilket min räddare i nöden självfallet hade. "Snabbt" byttes slangen och jag kunde rulla vidare. Dessvärre fick jag aldrig kännedom om namnet på räddaren, men stort tack ska han ha.
Vad ska man annars skriva då på denna blogg/hemsida? Nu när jag ändå författar ett inlägg. Kanske några ord om cykelpendling? Jag försöker ju ta mig fram och åter till jobbet på LTH från Malmö var dag, så det blir knappa fyra mil per dag, vilket innebär cirka 80 minuters tänkande på cykeln var dag. Några saker som slagit mig på min pendling är alla dessa hål och dåliga cykelvägar. I ett par månader nu har cykelbanan legat utan åtgärd efter grävarbete. Stora grushål som ligger över nätt och jämnt hela cykelbanan, hur länge skulle man låta det vara så om det vore en bilväg? Inte särskilt länge är min hypotes. Det är sådana saker som tvingar cyklister ut i vägbanan, till bilister stora ilska (oftast).
En annan sak som slår mig är avsaknaden av blinkers. Bilar som kör förbi en på vägen bredvid och helt plötsligt svänger över cykelbanan, helt utan att använda blinkers?! Att bilister därutöver har väjningsplikt mot korsande cykelbana vid sväng verkar vara något som antingen inte lärs ut på körskolorna, eller som helt förbises när man sätter sig bakom ratten. Parkera på cykelbanan i väntan på att ta sig ut, det är också något som många bilister tycker är det roligaste de vet. Helst ska man också köra så fort man kan, gärna förbi väjningspliktstrianglarna i asfalten som ligger före cykelbanan, och ställa sig demonstrativt mitt på cykelbanan. Gärna så långt fram att det knappt går att passera framför, eller bakom bilen. Sen finns det cyklister som också har problem med att visa var de ska ta vägen, använder bilvägen när det inte föreligger adekvata skäl. Tänk om alla kunde hjälpas till i trafiken, inte ha så bråttom utan ta det lite piano.